Domino Dollhouse

Från Miss Evie

Från Domino Dollhouse

Från GABIFRESH (Hur snygg färgkombination?)

Har beställt the dreamiest jacket ever! Knep den på rea också, 330 kr inklusive frakt från USA (!). Koden "TESS" ger dessutom 15% extra rabatt!

Fancy fynd!

Som många vet så finns det en fabulös grupp på Facebook som heter "Fancy Fatshion". Där kan man sälja, köpa och byta kläder i storlek 42 och uppåt.

Förra lördagen så var det äntligen dags för den första Fancy-träffen för Göteborgsområdet! Några fina människor tog på sig att fixa lokal och fika, mot att vi andra tjippade in med pengar, så himla gulligt! Och vilken dag det blev! Jag var helt uppslukad av alla kläder och alla härliga kvinnor att jag inte ens hann med att fika. Det var med andra ord grymt roligt. Jag sålde en del kläder, men långt ifrån alla.

Och naturligtvis gjorde jag några jävligt fancy fynd. Jag gick bananer kan man säga. Utöver dessa fina nedan så köpte jag ett guldigt skärp, men det får ni se en annan dag.

Bloggtips: Work it, Own it, Use it!

Jag snubblar konstant över nya fatshionbloggar. Alltså, vet ni hur många det finns där ute?! Sjukt många! Det är stärkande tycker jag, att vi är så många.

Hursomhelst, den här bloggen snubblade jag över idag och jag bara älskar den. En sån fabulös tjej, färgglad, rödhårig, sjukt rolig. Och så handarbetar hon! Och alla människor som handarbetar är ju rekorderliga människor, det vet man ju. Den här bloggen följer jag från och med idag!

Alla bilder är lånade från Work it, own it, use it!

Ärmlöst

Mintblå från New Look

Med liten ärm från Kappahl XLNT

Blommig från Evans

Med svanar på, från Evans

Svart/vitflammig Från H&M

Det här med ärmlöst är ju en sån sak som många tjockisar har problem med. Det verkar vara en av de svåraste kroppsdelarna att försonas med.  Jag behöver kanske inte säga att jag var en av de som gick med bolero över klänningen på somrarna? Jag ska inte säga att jag är bästa vän med mina överarmar numera, men jag är åtminstone alldeles för lat för att bry mig.

Något jag noterat den här säsongen är en hel uppsjö av blusar och skjortor som liknar dessa ovan, med knäppning hela eller nästan hela vägen upp och utan ärmar. Typiskt ett sånt plagg som jag aldrig hade tagit på mig för tre år sen, men som jag nu finner mig själv dregla över. Jag tror jag behöver en ärmlös blus.

Vad ska jag göra med mitt hår?

Ja, så var det återigen dags för "vad-ska-jag-göra-med-mitt-håååår"-ångest. Den brukar komma som ett brev på posten vid den här tiden på året, och så även i år.

Jag är ingen särskilt utsvävande person vad gäller hår. Jag har haft totalt tre färger i håret; min naturliga mörkblonda, färgat mörkbrunt och nu har jag hennarött. Jag har haft ungefär två frisyrer; långt eller mellanlångt. En gång, i vuxen ålder alltså, hade jag lugg. Om man bortser från den luggen så har jag haft snedkammad lugg sen högstadiet.

Jag har alltid varit väldigt rädd om mitt hår. På gränsen till tråkig. Jag är extremt anal vad gäller mitt hår. Jag har en väldigt bestämt uppfattning om vilken form och textur jag vill att det ska ha.

För några år sen hade jag ett gemensamt nyårslöfte med en vän, och det löd; vi ska sluta ta vårt hår på så stort allvar! Det året blekte jag mitt hår för första gången, för att få bort det mörksvartbruna och färga över med en ljusare brun nyans. Jag tänker på det löftet ofta, och från att ha varit ett nyårslöfte så försöker jag göra det till en livsfilosofi. Det går långsamt framåt. Men det var det löftet som fick mig att våga henna för första gången, och kanske kommer det få mig att våga mer spännande saker i framtiden.

Som sagt så längtar jag efter förändring nu. Även om jag fortfarande älskar mitt röda hår, så är jag helt otroligt sugen på något sånt här:

Cupcake's clothes

The Dainty Squid

The Dainty Squid

Värdefullt vetande för framtida kids, eller: man får slå tillbaka!

Inatt kan jag inte sova för att jag ligger och tänker på min tonårstid, och då främst på när jag spelade badminton i 15-16-årsåldern. Jag spelade i en klubb i närheten, jag var inte särskilt duktig, tävlade aldrig, men jag gjorde det för att det var rolig träning. Men så inatt kom jag och tänka på något som inte gjorde det så roligt att träna badminton, nämligen det faktum att det fanns ett killgäng där, några av dem gick i samma skola, som brukade reta mig och min kompis. Ropa tjockis och sådär. Såhär i efterhand gör tanken mig sjukt upprörd! Varför tänkte de att de hade rätten att kommentera min kropp? Och varför sa jag inget tillbaka?

Men jag fortsatte likväl att gå dit. Jag brydde mig, men jag minns inte att jag var arg. Att jag var förbannad för att de tog sig rätten att kommentera min kropp, nej, det minns jag inte. Jag var väl helt enkelt så jävla van. Så jävla van vid att aldrig vara fredad, inte ens på fritiden. Inte ens när jag försökte vara en "duktig tjockis" och träna.

Det roliga var också att minst två av de här killarna inte var särskilt smala själva heller. Men tanken slog mig aldrig att jag skulle slå tillbaka med att kommentera deras kroppar, eller förolämpa dem tillbaka på något sätt. Det enda jag visste om att stoppa mobbare, det var att "säga till en vuxen". Och herregud, vad många gånger jag sagt till en vuxen. Men det har då aldrig fått stopp på några trakasserier. Jag vet att tränaren sa till dem, men de brydde sig inte. Men de slängdes heller aldrig ut.

Inatt ligger jag vaken och önskar att jag hade kunnat resa tillbaka till den tiden och ingjuta lite jävlar anamma i mitt sextonåriga jag, och satt de där idioterna på plats.

- "Ok, jag är tjock. So what? Jag är inte ful och korkad som du iallafall"

Eller varför inte:

- "Du kanske inte skulle säga det där så högt, då kanske folk hör vilken otrevlig rövhatt du är"

Eller ge tillbaka med samma mynt:

- "Du, jag skulle inte snacka så jävla mycket om jag hade dina manboobs"

Om jag någon dag får kids så ska jag absolut lära dem att säga till en vuxen, men jag ska också lära dem att bita ifrån, slå tillbaka. Hårt, och där det gör ont. Den där killen hade nog inga manboobs att tala om ens, men om han fick mig att känna mig påpassad och självmedveten, varför skulle inte jag få ge igen med samma mynt? Gott åt honom hade det varit, om han hade skämts över sina eventuellt existerande manboobs. På samma sätt som jag skämdes över min hela min kropp, över att inte duga eller räcka till.

Jag tycker naturligtvis inte att det är okej att kommentera andra människors kroppar oombedd, men när någon fäller kommentarer om mig, då ser jag det inte längre som att jag kommenterar dem oombedd. För det man ger, det får man tillbaka. Och det är inte mer än rätt.